Senaste tiden har jag inte haft mycket ork till att göra någonting. Känner mig helt nerslagen och ganska värdelös. Typiskt mig. Jag försöker göra mitt bästa att hålla humöret uppe och inte sinka ner mig för mycket. Det är dock inte speciellt lätt att gå till jobbet när det känns som om allt bara rasat för mig. Men jag repar mig nog. Har bröjat kolla lite efter andra jobb för jag orkar inte vara kvar här längre. Tur att det bara är en vecka kvar till semestern.

Annars har helgen bara flugit förbi. den rann mig mellan fingrarna som vanligt. Jag kan inte sysselsätta mig själv när jag är ensam. Andreas har juh som vanligt jobbat.

Förra veckan kom Bernhard och hälsade på på jobbet. Det var roligt att se henne igen. Vi har inte träffats sen i novebner när hon slutade. Annars har det inte hänt mer. Jag ska försöka rycka upp mig lite och peppa mig själv till att gå vidare och inte gräva ner mig.

Min lilla Tiger är inte så modig. När åskan gicck låg han under sängen och pep, stackarn. jag visste inte vad jag skulle göra med honom, vi försökte leka, låta honom vara i lägenhetens tystaste rum men inget hjälpte. Storebror Knut var det ända som lugnade lite i alla fall.Mina charmtroll!

Idag har nog varit min längsta lediga dag någonsin. Vi har städat och fejat och fixat och donat. Det är faktiskt riktigt snyggt här hemma. Vi började med att städa, sen tog det lite stopp för det var tänkt att vi skulle bara ner massa grejer i källaren men kom på att Andreas pappa hade våran källar nyckel. Det blev till att tapetsera det sista i hallen istället. Efter det drog vi och hämtade nycklarna, slet ut en massa skit från källaren och proppade bilen full med det. Just nu har jag två balkong stolar i framsätet FYI. När källaren var tom var det dags att fylla den igen. Men på ett mer strukturerat sätt vill säga. Vi fick även skura golvet efter att Tsunamin från ovan dragit över Nynäs för andra gången. Alla fönster stog nämligen öppna så det vräkte rakt in. I alla rum. Så kan det gå. Nu är det i alla fall så städat att jag inte vet vad jag ska göra resten av helgen.

Nu ska jag ta mig en välförtjänt dusch och sen vankas det the och skorpor för min del. Mums för magen!

VARNING!
Hoppa över detta inlägg om ni inte vill ta fel av mitt sammanbrott

Jag behöver någon som kommer och sparkar mig i arslet. Frivilliga? Idag har varit en dag då jag bara känner mig hopplös. Eller i alla fall nu på kvällen. Jag känner mig tjock och äcklig men har inte orken att göra något åt det. Jag bråkar med Andreas hela tiden och tycker vid många tillfällen att han inte bryr sig, uppskattar mig och inte är förstående. det ser ut som skit och jag vet inte hur jag ska lösa det. Jag är orolig över skolan och om jag ska kunna säga upp mig. JAg har saker här hemma som inte borde vara här och det är massor med saker som är kvar i hallen som jag inte kan göra själv. Jag behöver någon som hjälper mig för Andreas rycker på axlarna och säger att det löser sig. Jag funkar inte så! Jag mår dåligt över att komma hem och kan aldrig slappna av. Det är alltid ett svart moln över mig och flera kilon på mina axlar. Och det finns ingen som jag bara kan kräkas ut allt över. Jag vet att det inte hjälper att tycka synd om sig själv men just nu känner jag bara att jag behöver det. Jag har lessnat på att höra orden "Det löser dig, du fixar det." Jag ve tinte i vilken ände jag ska börja i! Det är hela tiden något som äri vägen för mig. Varje dag slutar med "Imorgon sker förändringen i mitt liv. Imorgon ska jag ta tag i allt!" Tänk om det var sannig någon gång.