Jag höll på att bli överkörd idag när jag gick hem på lunchen. Står vid ett övergångställe precis efter en korsning och det kommer en stor traktor med ordentligt fylld skopa. Jag stannar och den slår på blinkersen, så jag antar att den ska svänga innan korsningen. Jag kollar åt andra hållet, det är tomt så jag kliver ut. När jag nästan kommit över halva gatan så svichar det bara bi bakom mig. Då har inte traktorn svängt utan fortsätter köra rakt fram med blinkersen påslagen. Jag blir så förvånad att jag måste stanna när jag kommit över för att kolla om den svänger i nästa korsning, men inte det heller. Sånt där är ju för sjutton farligt! Tragiskt nog kommer tanken smygandes "Tänk om jag hade vart en halv sekund långsammare. Hur hade det gått då? Hade jag skadat mig tillräckligt för att slippa gå till jobbet på ett tag? Fan att jag inte var liiite långsammare." Det är inte första gången den tanken har slagit mig. Jag måste byta jobb!! Men f*n vad jag hatar att sälja mig själv! Arbetsansökningar är det värsta som finns att skriva. Men måste man så måste man. Det går ju inte att hoppas att man blir påkörs så att man slipper gå dit. Ursh! Ingen annan som har lust att göra det här åt mig. Jag är så omotiverad för jag är rädd att jag bara ska bli nekad och vara tvungen att vara kvar på det där ruttna företaget. Det har ju varit så i 2 år nu. Alla jobb och skolor jag har sökt har gallrat ut mig. Känns så deprimerande. Hur fortsätter man orka göra samma sak om och om igen. Ångesten när man ska skriva en ansökan, ångesten när man väntar på svaret, ångesten när man får svaret och fattar att trotts all denna ångest så är du fortfarande kvar i ångest träsket du var i innan. GAAH!! Jag vet inte hur länge jag orkar. Har fått ett extremt lockande erbjudande av Älskling som dock innebär en massa andra problem istället som jag tror att jag skulle må lika dåligt av.

Och upp på allt detta så slutar jag röka! vad tänkte jag med? Tänker inte börja igen men kan fortfarande känna att det skulle få vara så lugnande att gå ut och ta en cigg och glömma allt, om så bara för en liten stund.

Det var inte den här 23 åringen jag såg framför mig när jag var liten. Deppig ledsen och svag. Var tog allt självförtroende och all livsglädje vägen egentligen.

Tillbaka till min arbetsansökan.